once i was a serene teenaged child

jag sitter i soffan och har pratat med ella och ätit ärtsoppa. äckligt kan man tycka. jag läste A:s blogg och började tänka på lite saker. att man, jag,  och vissa andra, lever för att stå i en publik framför en människa man inte känner. för att den personen prickar så rätt med texter, som ingen någonsin kan skriva bättre. tankar man själv tänkt, som just den människan hunnit fått ner i ord innan en själv. prickat rätt med precis rätt ackord och rätt melodi. rätt röst. det finns nog ingen bättre känsla i hela världen än att stå där, jag tänker inte ens ge mig på att förklara. men jag har ju sån tur. för jag vet att det är exakt den känslan jag vill åt, det är dom minuterna, timmarna som gör mig lycklig. garanterad lycka varje gång. ingenting annat är självklart. man kanske är kär, men man vet inte hur länge det varar. man kanske har mycket pengar, men vet inte när dom tar slut. det finns liksom ingenting annat jag vet kan få mig att känna så mycket på en gång som musik.

det kan ses som jävligt konstigt att åka runt efter en och samma person/band på en massa konserter, samma konserter kan tyckas. men det är klart att när man har hittat någonting, och det enda som man mår så jävla bra av är det klart att man strävar efter det hela tiden. och vill vara med om det igen och igen. som annika, folk undrar hur jag kan tycka om henne så mycket. och hur jag och ida blir så till oss av vad som än har med henne att göra. men det är helt självklart för mig. fast det går inte att förklara för någon som inte själv vet hur det är. det är som en flykt att åka bort från verkligheten ett tag, stå där mitt framför scenen, eller ligga i rummet och lyssna. för dom minuterna är allting så sjukt fulländat så det går inte att förklara. man vet varför man lever. den känslan går inte att hitta i någonting annat för mig. så  då är det klart att den där annika, eller den där frida är det viktigaste som finns.