once i was a serene teenaged child

åhh.
jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. se på mig med hundögon. behandla en som
någonting annat än vanligtvis. det är fint att folk bryr sig, men hundögonen är inte lika fina.

idag var jag hos farmor och farfar. jobbigt. pratade om begravning, tittade på kyrkogården.
jag har inga åsikter. vill inte planera. vill inte se röken av någon begravning. den dagen
kommer att bli värst. jag vet inte om det är jag som reagerar konstigt, men jag vill inte
prata. alla andra maler och maler och maler. jag blir förbannad och orkar inte höra.
kankse ångrar jag mig sen, men det är väl nu som räknas. anledningen till att jag låtsas
som ingenting är kankse att jag inte har fattat än. det är inte pappas begravning vi planerar.
det är någon annans. min skitstora pappa med skägg och tatueringar är väl inte borta.
hans röst.

nu ligger jag och lyssnar på detektivbyrån. för att dränka mammas u2 musik som hon
lyssnar på för att pappa tyckte om dom. och för att vi ska ha det på begravning. don't
wanna hear it. det finns mycket jag borde göra. packa upp alla stora väskor fulla av saker
på mitt golv. dammsuga, rensa garderoben. plugga. TRÄNA! jag har ju dans idag! och
jag missade den igår. MEN JAG ORKAR INTE. det finns ingen tid. tiden bara går. jag har
absolut ingen aning om dagar och tid. det har nu nästan helt plötsligt gått en vecka sen
den dagen, och vad har jag gjort? sovit? nej. städat? nej. jag vet inte vad jag har gjort.
men nu ska jag försöka städa upp på mitt rum. hejdå.