once i was a serene teenaged child

och det ska jag göra nu. jag orkar inte mer. jag orkar inte tvinga mig själv
till varje steg jag tar, till att öppna ögonen, eller till att säga vad jag borde säga.
jag är trött hela tiden fast jag sover, det tar 15 minuters prat för att komma fram
till vad jag egentligen menar. och när det kommer fram vet jag inte ens vad jag
menade själv. varje minut undrar jag hur jag orkar. hur jag orkade gå upp ur
sängen. jag går på någon energi som egentligen inte finns. för allt jag gör är
värdelöst just nu. helt utan värde. ingenting jag gör blir rätt. ingenting jag säger
blir rätt. och ångesten över att jag inte är tillräcklig. jag är så jävla trött på att
se mig själv i spegeln och se någon annan. någon som är trött och ful och
dubbelt så bred som innan. iallafall vad man kan tro. så andas är väl vad jag
ska försöka med nu. jag vill vara ifred. kanske. det positiva är iallafall att det
kan inte bli värre. så kan det kännas iallafall.