once i was a serene teenaged child

nu, efter 5 månader har vi äntligen fått veta vad det egentligen var som hände med pappa. det är sjukt hur mycket man kan förstöra sin kropp. att dö vid 47 års ålder är egentligen ganska tidigt, när det bara händer utan att det är en bilolycka eller självmord osv. det får mig bara att känna att jag aldrig ska förstöra mig genom en massa jävla piller, alkohol och fel mat. jag kommer väl aldrig bli en bantande nykterist. men inte fan heller en pillerknaprande alkis. det är iallafall skönt att veta att det inte var med flit, även om det är sorgligt. men jag vet att han hade aldrig orkat mer, och han hade aldrig fått ett bättre liv än han haft innan. och jag vet att han har det sjukt bra nu, för jag är 100% bombsäker på att allt inte är finito när man dör. det är då det börjar vet ni! det är helt sjukt, att jag visste, med viss tvekan vad som gjorde att pappa dog innan ens läkarna visste. jag hade ingen som helst aning innan, men någon som många inte skulle tro på visste fast varken läkare eller vi visste. allt är så jävla mycket krångligare än vad våra små hjärnor orkar förstå. därför kommer man med orimliga fakta för att slippa undan frågor. well, vila i frid gulliga pappi.