once i was a serene teenaged child

det är fint det. när man inser hur jävla dysfunktionell man är, hur onödig och faktiskt totalt värdelös man är. man tillför ingenting till någon, och allra minst sig själv. man har en alldeles för fet röv, en tant frisyr, en ångestgivande tatuering, en jävligt irriterande röst och en helt ospeciell och mest jobbig personlighet. man är helt enkelt mest ful och i vägen. och man inser att man kanske aldrig blir den personen man ville bli. det är i princip too late när man redan är född. och det får en att må illa.