once i was a serene teenaged child

klockan är 18.37
jag har legat här hela dagen. inte gjort ett piss. vad ska man göra?
jag känner mig bara tom och kan inte fatta att pappa inte finns mer.
min lilla pappa. jag tycker så synd om honom. så jävla synd. och
skuldkänslorna.. han hade inte svarat i telefonen sen i tisdags.
inte ringt upp. ingenting. inte likt honom. han ringer alltid. han skulle
aldrig låta bli att svara när jag ringde. jag var det enda han hade. och
han fick nästan aldrig träffa mig. han var bara ensam och jag var det
enda. konstigt nog ringde vi inte polisen förrän igår. men jag hade
tänkt samma tanke hela tiden, det kan inte ha hänt någonting annat.
han ligger där i sin lägenhet och inte lever. hela dagen igår gick jag
och förberedde mig, hur ska jag reagera? kommer jag att gråta?
skrika? ingenting? men ändå tänkte jag att nej, det händer inte.
mycket sjukt har hänt mig, men det här tar ändå priset. det var dom
värsta, vidrigaste minuterna i mitt liv. port telefonen ringde,  jag hörde
min bror säga att det var polisen som ville komma in. mitt hjärta
började slå fort. jag började skaka. nej nej nej. händerna för ansiktet.
jag kastade mig över till den andra fotöljen. poliserna klampade in.
två söta poliser. jag hatar poliser. poliser som kommer hem till en
och säger att ens pappa har dött. "det gäller tomas persson, ni kankse
förstår.. han är död". jag visste det jag visste det. det var inte längesen
jag tänkte: pappa blir nog inte så gammal. och jag är nog ung när det
händer. och så blir det så. jag hade nyss gått och tänkt, min tatuering
kommer att vara till honom. för jag visste att detta snart skulle hända
på något sätt. när poliserna stog där och hade sagt sitt spelades
"om du lämnade mig nu" på tv. så nu vet jag vilken låt det blir. noter.
tatuering.

han hade börjat dricka igen kanske i höstas, kom in på behandlingshem.
senast jag träffade honom var i oktober. när han fyllde år och hade kommit
hem. han var inte nykter iallafall. han hade blivit av med jobbet, inga pengar
och ingenting. så vad hade han att leva för. jag kommer ihåg att han sa den
dagen "vem fan anställer en 47 årig alkoliserad gubbjävel". och jag skrattade.
han smsade mig på nyår. försökte ringa, men jag svarade inte. för ibland när
han ringer låter jag bli. han skrev att han älskade mig och jag skrev det  tillbaka.
han ringde farmor och grät för att jag hade gjort det. han var så himla glad. jag fick
iallafall säga det en gång. han ringde dagen efter nyår och lät glad. som han
verkligen aldrig göra.

jag ångrar alla gånger jag sagt att jag inte har någon pappa.
jag ångrar alla gånger jag sagt att jag inte bryr mig. att han inte räknas.
jag ångrar alla gånger jag sagt att jag inte älskar honom.
jag ångrar alla gånger jag ignorerat honom
han ville alltid komma på mina dansuppvisningar och konserter, men det ville inte jag.
ingen har ens vetat om att min pappa finns. jag har nästan inte pratat om honom.
jag ångrar mycket.

dom hittade honom i sin säng. ölburkar och mediciner. tvn på. antagligen
orkade hans kropp inte mer skit. han kanske hade legat där en vecka.
vad kunde vi veta... vi får veta sen hur det egentligen var. jag vill inte att
någon ska skära i min pappa. och jag vill inte se någon begravning. eller
planera nån begravning. men jag är närmast anhörig, jag vill inte ha några
jävla pengar.. men om jag får det tänker jag använda dom till tatuering och
en jävla massa konserter och festivaler. han blev alltid så glad när jag åkte
på konserter. och han tyckte att jag skulle tatuera sig. han hade massor av
tatueringar. och så tyckte han att jag skulle åka på roskilde som han gjorde.
men jag ska inte låta alkohol och piller förstöra mitt liv som hans. han var
världens snällaste människa, men han klarade inte av så mycket mer än det
kanske. han fick leva ett förjävligt liv. från att han var liten tills nu. 47 år. ett
himla värdelöst, svårt och jobbigt liv. som han inte klarade att göra bättre.

jag har nästan inte sovit någonting. jag kanske somnade vid sex imorse och
sov några timmar. inatt när jag inte kunde sova kände jag att det luktade rök.
fönster och dörrar stängda. men det var pappa. fan vad han rökte.

jag har inte ens pratat med farmor än. det vågade jag inte igår eller idag, jag
trodde att hon skulle vara helt krossad. hon som är så orolig och svag av sig.
men jag tror att det iallafall är lite okej,  så jag får väl ringa sen. jag som vann
biljetter och ska på p3 galan.. jävligt lägligt. jag trodde att jag skulle få vara så
jävla lycklig den dagen. MEN, jag tänker åka ändå. för det skulle han blivit glad över.
jag hann ju inte ens berätta  om det för honom. nu vet jag iallafall att han har det
så mycket bättre där han är nu, än vad han hade i sitt liv. på ett sätt känns det bra
att han slipper lida mer.