once i was a serene teenaged child

jag hatar det här. jag vill inte vara en deppig tonåring som tjurar över allt. det vill jag inte.
och jag gör mitt bästa för att inte vara sån. jag gör verkligen allt för att orka komma upp
ur sängen, orka hela dagen i skolan. orka le. och glad är jag ju, ibland. men varje gång
jag känner "nu är jag glad" så kommer en käftsmäll. det är alltid någonting, så fort nåt
bra kommer, kommer något dåligt, som "ha, det där var för bra för att vara sant fattar du väl".
och det är inte hur man har det, utan hur man tar det. så är det. i know. men, allting blir
dubbelt. dubbelt svårt när man inte har en enda jävla axel att stödja sig lite på. och jag vill
inte vara glad ensam heller. det är svårt att veta hur man ska ta sig fram när man endast
kan prata med sig själv. och det är svårt att tro på någonting när man har fått den där
käftsmällen om och om igen. vad skulle göra att det inte hände igen? det är frågan..

"jag säger som det är att allt är sådär, bara sådär.
sådär som det är såhär års och blir det inte bättre
så lägger jag ner. SÅ ÄR DET"