jag tänker högt och viftar armar

vad konstigt det är, att man kan vara så lik en person man aldrig förstått sig på.

vara likadan som den man trodde att man inte hade något gemensamt med.
och vad konstigt att man kan ändra sig så fort, och bli något man verkligen inte var.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0