once i was a serene teenaged child

vad ytlig man är, kom jag på. jag önskar att jag kunde vara lite mindre ytlig ibland,

tillexempel skita i vad jag sätter på mig, strunta i att sminka mig och känna att det

kommer bli en bra dag iallafall. titta på folk och inte bedöma snyggheten först. nu

låter det som att jag tycker att utseende är allt och det tycker jag ju inte. men ibland

skulle det vara jävligt skönt att bara dra på sig en tshirt och ett par jeans och gå

hemifrån utan att känna sig ful hela dagen, för att man är van vid smink. och ändå

avfärdar jag människor som är ytliga. för ytliga. men dom är ytliga på ett annat sätt.

hela dom ÄR ytligheten själva. odjupa kanske man kan säga. dom pratar ytligt,

beter sig ytligt och ja, kanske helt enkelt inte använder sig av känslor. det är ju skillnad.
klart man vill ha en fin klänning, men man kan väl fortfarande ha lite hjärta.