mina fickor är tyngre än jag klarar
fan, jag kan inte hantera allt på samma gång just nu. det har gått, tills ungefär nu. jag blir så less på att jag städar och städar hela tiden i lägenheten (för jag kan inte slappna av om det ser ut som skit), så kommer någon hem och dumpar av en massa skit och stökar ner, och sen drar igen. jag städar igen, någon kommer hem och skitar ner igen. jag gör det även fast jag inte hinner, för jag vet att jag måste plugga så mycket. man ska fan inte bo med killar. dom är värdelösa. det enda man får tillbaka är en utskällning för att man glömt en strumpa eller hårspray i badrummet. och inte en lärare förstår att man inte klarar av hur mycket prov och uppgifter som helst.
och även om jag har viljan har jag varken ork eller tid att ringa eller träffa kompisar som jag bryr mig om och vill träffa. istället får jag dåligt samvete. och dansen som var en liten flykt från vardagen och gjorde allting lite roligare är bara att glömma förtillfället.
VARFÖR är jag inte en riktig rå pluggis som viger sitt liv åt att sitta hemma vid skrivbordet och plugga för att det är kul, för att det är livet? och vara nöjd med det. eller varför är jag inte en person som skiter fullständigt i om golvet är fullt av dammråttor och köket fullt av disk? det skulle underlätta. det skulle också underlätta om jag var stresstålig och inte bröt ihop för minsta lilla grej som ska göras.
jag förstår inte hur folk kan vara så fulländade, så fina, så trevliga, nöjda och duktiga. själv känner jag mig mest som en enda röra just nu. jag är inte ute efter minsta lilla medlidande, jag önskar bara att jag kunde få stänga av allt för ett tag, stoppa livet och hinna ikapp. och sen trycka på play och bara leva. ingenting känns längre.
tänk om tio år. Vad kan du glädjas över mest att se tillbaka på? Att du satt hela din ungdom med näsan i en bok eller att du levde livet lite? Du dör inte av att skita i att lämna in ett arbete eller två, för stunden kanske man känner sig dålig som inte fick mvg i det där ämnet, men vafan spelar det arbetet för roll om 10-20 år? Man kan lyckas utan att plugga ihjäl sig. Bara man har viljan och ger sig fan på saker.
tänk om tio år. Vad kan du glädjas över mest att se tillbaka på? Att du satt hela din ungdom med näsan i en bok eller att du levde livet lite? Du dör inte av att skita i att lämna in ett arbete eller två, för stunden kanske man känner sig dålig som inte fick mvg i det där ämnet, men vafan spelar det arbetet för roll om 10-20 år? Man kan lyckas utan att plugga ihjäl sig. Bara man har viljan och ger sig fan på saker.
